Ett projekt, en bok, 52 veckor, varje fredag
Denna vecka ska jag berätta något jag burit på i 4 år, något vi lever med. Det där som man inte ska prata om, det som ALLA blundar för.
Du gör det..
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv
Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska berätta, om jag ska vara så här ärlig men kommit fram till att NÅGON måste börja prata. Någon MÅSTE agera, NÅGON måste ta upp detta, VI måste inse att människor runt oss dör. Att vårat samhälle sparkar på det sjuka! Att det är något fel på det samhället vi lever i när människor inte får den vården det behöver och att det resulterar i att folk tar sitt liv.
Att om jag skriver detta kan rädda 1 liv..så har det gjort hela mitt liv.
Denna vecka ska jag berätta något jag burit på i 4 år, något vi lever med. Det där som man inte ska prata om, det som ALLA blundar för.
Du gör det..
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv
Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska berätta, om jag ska vara så här ärlig men kommit fram till att NÅGON måste börja prata. Någon MÅSTE agera, NÅGON måste ta upp detta, VI måste inse att människor runt oss dör. Att vårat samhälle sparkar på det sjuka! Att det är något fel på det samhället vi lever i när människor inte får den vården det behöver och att det resulterar i att folk tar sitt liv.
Att om jag skriver detta kan rädda 1 liv..så har det gjort hela mitt liv.
De var alla♥hjärtans dag för 4 år sedan, du kom med en stor rosa ros. Du tittade inte på mig,vågade inte möta min blick men i förbifarten sade du -Jag älskar dig.
Det har inte hänt så många gånger att du sagt det. Men varje gång har det snurrat till i mitt huvud, det är egentligen så självklart att man älskar sina barn, så självklart att man säger det orden. Men vi har inte levt tillsammans som pappa och dotter du har inte varit den som lärt mig rätt eller fel, satt plåster på mina sår, läst läxor med mig, ringt och undrat vart jag tagit vägen, gett mig en kram "bara för att"
Du skulle tagit hand om mig när jag växte upp, idag tar jag hand om dig
Tänk att du arbetat i nästan 35 år utan att ha tagit ut 1 endaste sjukdag, du har arbetat heltid och haft ett arbete vid sidan av. Du har alltså haft 2 tjänster, varit väldigt omtyckt, ambitiös, perfektionist, den som "fixar", ställer alltid upp......Tills den dagen för 4 år sedan, när du "försvann", när du åkte ambulans till Akuten..
När den där dagen som bara var en vanlig dag blev till en jordbävning i vårat liv, en sådan enorm jordbävning då allt föll. Men INGEN såg något, ingen hjälpte till, ingen räckte oss en hjälpande hand!
Alla visste, alla såg men tystnaden var det vi fick.
Du försökte ta ditt liv....
Det var den dagen för nästan 4 år sedan, när det blev tydligare för mig att det inte finns någon vuxen förälder i mitt liv som kan ge mig den där kramen och säga att -Allt ordnar sig Åsa!
Den dagen jag som anhörig när jag fick börja en brottningsmatch med vården, arbetsgivare, socialen, försäkringskassan och Sveriges Regering.
Den dagen jag fick vårdnaden om vår pappa!
Det har varit i perioder man orkar, det har hänt mycket sedan den där dagen för 4 år sedan.
Medans vi kämpar för ditt liv att få den hjälp du behöver, att ständigt gå med oron att vad som helst kan hända så har familjen fått 3 nya små medmänniskor.
Dagen innan Tilde föddes så packade vi ned hela ditt hem i flyttkartonger, såg till att ordna med en ny bostad och allt vad det innebar. Mitt i att föda ett nytt barn till världen så kämpade jag för ditt liv, att försöka få hjälp och försöka få dig att inse hur dålig du var.
Det var inte lätt, du ljög, manipulerade och sjukdommen hade fått en manodepressiv vändning. Du köpte saker på blocket, jag åkte och lämnade tillbaka.
Ständigt fick jag och Richard städa efter dig, detta med en nyfödd liten tjej i bärsjal på magen.
Dagarna gick...veckorna gick..åren gick...
I din lägenhet på Södermalm har du nu bott i snart 3 år. Vi försökte möblera den, försökte göra det mysigt. Du brukade alltid bry dig om hur du hade det runt omkring dig. För 3 år sedan när jag följde med dig till lägenheten för första gången, den dagen du blev utskriven från 4 månaders vistelse på sjukhus så var saker inte klaradär.
Vi hade inte satt upp saker på väggarna, för den dagen du sätter upp dem är du frisk. Det är ett friskhetstecken, något du skulle gjort på sekunden om du mådde bra.
Tavlorna står där i hörnan och påminner mig om hur dålig du är fast du säger till mig att allt är bra.
För varje samtal du ringer, måste vi ringa för att höra vad du sagt.
För varje läkarsamtal du går på måste vi boka in ett nytt för att det förra innebar att du sade saker som inte stämde.
Jag går med en ständig oro om jag vet om du finns i livet när jag vaknar, vi måste ju lita på dig men alla turer fram och tillbaka gör det svårt.
Det är året 2010, nya regler har försäkringskassan satt upp gällande sjuka med hjälp av regeringens planer på att minimera sjukantalet och "fuskare".
Det är så du har blivit stämplad, din sjukdom finns inte, du mår bra, du kan jobba,
5% av den människa du var är du idag.. det säger att du inte är sjuk. Jag gråter förtvivlat, roppar på hjälp men INGEN lyssnar, vi är begravda under jordbävningens massor..
Alla hjärtans dag 2010
Jag vaknar av att min mobil får ett sms, ett fotografi på en nyfödd liten Edith. Tänk hon föddes på alla hjärtansdag -ett nytt liv... Jag börjar gråta för det är så vackert och det känns som omtumlande att jag igår satt på Akuten med dig pappa och idag föds ett nytt liv!
När du inte svarade i telefonen visste vi.. Richard hittade dig på golvet i den lilla hallen. Polisen och ambulansen var snabba.
Du grät när du såg mig, du var arg, dina känslor över att vi hittat dig.....
Jag vill inte med denna text få medlidande, jag vill starta en tanke.. Jag vill att ni lyssnar till era hjärtan.
Detta är den absolut nakna sanningen och jag har brottats med detta i 4 år, -för man pratar inte om självmord, psykiskt sjuka, utbrända -nej det finns inte i landet lagom! Det är bara påhittat och fuskare..
Det tar emot att skriva detta inlägg, för att det är precis så vi är fostrade -att stänga vår dörr.
Men VAD ska jag göra, det håller på att dö människor i vårat samhälle för att VI sparkar på dem!?
Hur kan detta vara möjligt? Hur kan det vara möjligt i vårat trygga välfärdsamhälle? Har vi inte misslyckats någonstanns.
Jag måste lyssna till mitt hjärta, mitt hjärta säger mig en sak..
-jag tänker inte acceptera detta längre!
Jag stuntar i att man inte pratar om detta,
När du inte svarade i telefonen visste vi.. Richard hittade dig på golvet i den lilla hallen. Polisen och ambulansen var snabba.
Du grät när du såg mig, du var arg, dina känslor över att vi hittat dig.....
Du lever idag, lever du i morgon?
/åsa
/åsa
Jag vill inte med denna text få medlidande, jag vill starta en tanke.. Jag vill att ni lyssnar till era hjärtan.
Detta är den absolut nakna sanningen och jag har brottats med detta i 4 år, -för man pratar inte om självmord, psykiskt sjuka, utbrända -nej det finns inte i landet lagom! Det är bara påhittat och fuskare..
Det tar emot att skriva detta inlägg, för att det är precis så vi är fostrade -att stänga vår dörr.
Men VAD ska jag göra, det håller på att dö människor i vårat samhälle för att VI sparkar på dem!?
Hur kan detta vara möjligt? Hur kan det vara möjligt i vårat trygga välfärdsamhälle? Har vi inte misslyckats någonstanns.
Jag måste lyssna till mitt hjärta, mitt hjärta säger mig en sak..
-jag tänker inte acceptera detta längre!
Jag stuntar i att man inte pratar om detta,
♥HJÄLP♥
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv...
Snälla du blunda inte, ge din kärlek NU innan det är försent.
Skynda att ÄLSKA
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv...
Snälla du blunda inte, ge din kärlek NU innan det är försent.
Skynda att ÄLSKA
52 kommentarer:
♥♥♥ Vi fixar detta! ♥♥♥
Åsa. Jag vet att det inte är på långt tillräckligt, men jag börjar med att skicka en STOR varm KRAM. Det är många, många - allt för många, som precis som du säger inte pratar om vare sig det här eller betydligt banalare saker. För att det tydligen är fult, fel och hysch-hysch. Sen finns det de människor som struntar i det där - och pratar. PRATAR. Och det är _vi_ som får andra människor att må lite bättre. Att känna sig lite mer normala. Att tillåta sig känna sig lite mindre konstiga. Att känna sig lite tryggare över att inte vara ensamma. Tänk, att man FÅR faktiskt säga att man mår dåligt, berätta om saker i sitt liv som kanske inte är så perfekta, oavsett storlek på de sakerna. Allt är okej. Att man berättar om sådant betyder ju inte att man går omkring och är en negativt laddad människa, det betyder ju inte att man går omkring och är olycklig och pessimistisk. Vet du vad jag brukar tänka? Att om jag så hjälper EN ENDA människa genom att vara så pass öppen att jag delar med mig av mina "galna" och "fel" tankar, då var det verkligen värt det. Jag är helt övertygad om att du genom det här öppna inlägget om din kära pappa har hjälpt MÅNGA. Framförallt genom att visa att även i de lyckligaste hem kan finnas de tyngsta av hemligheter. Jag babblar en massa, ville bara.... säga något. En stor KRAM igen, jag hoppas att du/ni orkar ta er fram i försäkringskasse-/vårddjungeln så att ni får lite ro... *KRAM*
om människor visste vad det är som händer i kroppen/i hjärnan på en människa med psykiska problem tror jag att det skulle finnas större acceptans för sjukdomen i allmänhet. man skäms idag för att man medicinerar men "lyckopiller". men det är precis som för en diabetiker. diabetikern kan inte producera sitt insulin korrekt och måste med medicin upprätthålla en balans i kroppen. samma är det med en människa med psykisk ohälsa. kroppen/hjärnan producerar inte tillräckligt med ett visst ämne och de behöver då hjälp med att tillsätta det till kroppen. det borde inte vara så skambelagt som det är. det är inte konstigare att vara depprimerad än att vara diabetiker.
du har många poäng i din text, men det behövs en förändring i den politik som förs i dagens Sverige, jag hoppas att starten till förändring börjar den 19 september i år.
Vi finns här!!! puss
Tack! För att du vågar säga det. Vi är många som lever med det varje dag men det är ju inget man pratar om. Det är lätt att sparka på dem som inte säger ifrån - för att de skäms.
Vi måste börja prata om det ifall något ska ändras. Tack för att du började. Jag ska försöka våga fortsätta.
Vill bara skicka varma kramar till dig och din familj! Så ledsen att ni måste uppleva detta och inte får den hjälp som ni önskar!
Passar på att tillägga att jag tycker att du är fantastisk Åsa, trots att det du skriver om inte alla gånger är så lätt känner jag ändå en värme efter att jag läst dina inlägg. Du har ett underbart sätt att använda ord och jag beundrar din kreativitet.
Sköt om dig!
Jag läser din blogg jämt, men har aldrig tidigare kommenterat. Jag är för trött för det. Jag lever i den verklighet du berättar om. Även om personerna och så är lite annorlunda. Att vi bor i Sverige och att vi har det "så bra" är för mig något främmande numera. Något för de som är helt friska och för de med pengar på banken.
Jag vill ge dig lite av min styrka som jag har kvar. För det är du värd. Och du ska veta att du ger mig styrka genom dina fina inlägg här inne! Tillsammans kan man ge varann ännu mer styrka!
Att jag tog mig ork att kommentera här idag gör jag av en enda anledning:
TACK för att du vågar ta upp detta! Det pågår en stor tragedi just nu, den måste stoppas!
All min kärlek till dig, din familj och din pappa! <3
Jag har följt din blogg länge, du sprider så mycket ljus, värme och inspiration i den gråa vardagen! Jag är uppvuxen med en manodepressiv mamma som har flera självmordsförsök bakom sig och jag vet hur man får kämpa och hur trasig man själv blir inombords.Många kramar till dig Åsa och fortsätt att se det vackra och fantastiska i livet trots allt som sker.
Finns här om det är något.
Tillsammans kämpar vi vidare och låter inte dörrarna förbli stängda.
Stor kram till dig och de dina.
Kram!
Både jag och min sambo har liknande erfarenheter med våra föräldrar så jag vet verkligen hur jobbigt detta är.
/isabeli
:( I'd like to be able to read you :p
you should put google translator gadget on your blog :)
I was happy to visit you anyway
Tack för att fler förhoppningsvis orkar prata om detta... Jag har också skrivit i min blogg om detta här: http://minkamera.blogg.se/2010/february/hjalp-den-som-mar-daligt.html
Ta hand om dig Åsa.... Kram.
Så bra att du skriver om det här, startk! Jag har ingen erfarenhet av detta, men jag kan ändå känna med dig. Min pappa är dement och rollern i vår relation är nu bytta.
Läs Hanna Hellquists inlägg, det är så bra! http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/hannas-kronika-man-ska-visst-skriva-om-sjalvmord.2515
En kram, en tanke och en stor puff med styrka sänder jag till dig (er)
länkade mig in på din blogg från din systers sida och började läsa och kunde inte riktigt sluta.. så jag fortsatte ner längs sidan... En otroligt vacker och gripande blogg, fantastiska kort och det krampar tag i hjärtat. Jag känner inte dig men vill skicka dig en stor KRAM ändå!!
Jag länkade mig in på din sida ifrån din syster och vill bara säga att det är otroligt gripande sida med texter som gör att man inte kan sluta läsa och fantastiskt vackra foton... Jag känner inte dig men vill bara ge dig en stor KRAM!!
Du är inte ensam, fast jag förstår att det känns så. Psykisk ohälsa borde vara lättare att tala om, men det är fortfarande skamligt. Idag har man så mycket kunskap om det här, så det borde inte vara omöjligt att få hjälp! Det är svårt att hitta till rätt personer och rätt hjälp i snårskogen. Jag förstår att det känns fruktansvärt att leva med en ständig rädsla för att någon man älskar ska välja att försvinna. Jag finns här om du vill prata mer! Kram.
Tack Åsa, för att du skriver om verkligheten sådan som den är för så många människor. Tack för dina ord och tankar, så sant så!
Kramar
Jag börjar också med att skicka en STOR KRAM!
Det är verkligen GALET att det ska vara så svårt att få hjälp i samhället idag. Man måste kämpa stenhårt för allt och det är inte lätt när man redan mår dåligt!!! Och tänk att alla blir sedda som fuskare och fullt friska och ska klara av att arbeta som vanligt för att försäkringskassan har bestämt det... Jag blir ledsen och arg av att läsa detta som händer din familj!!!!
Vi måste kämpa och få ett bättre samhälle!!!!!!!!!
Ni är starka ni klarar detta och jag finns här för er presic som ni finns här för mig <3<3<3<3
Tack för att du får mig att tänka till. Att vakna upp i vardagen och att inte ta allt förgivet.
Det är viktigt att vi ser varandra som de medmänniskor som vi är.
Tack för det Åsa./ MVH Britt
Jag kämpar för fullt för det som är fel i samhället nu! De sjuka och svaga sparkas det på och detta måste förändras! Vi måste få empati med andra! Och jag tycker inte det borde krävas att man själv är sjuk för att förstå andra. Bra att du berättar tycker jag! KRAM!
Sender deg en stor klem.
Du er sterk som skriver dette og deler med oss, og du har så rett så rett: vi MÅ bry oss!!
Du starka vackra modiga människa, stor varm kram till dig och din familj!
♥
Tycker att det är starkt av dig att berätta om detta! Ju fler som väljer att inte hålla tyst om psykiska sjukdomar och självmord desto bättre. Min pappa begick självmord för sex år sedan och jag känner igen mig i det att man känner att man inte ska prata om det. I början ville jag inte berätta om att han hade tagit livet av sig utan då hittade jag på att det var på grund av hans dåliga hjärta för att undvika frågor men har bestämt mig nu för att inte dölja hans riktiga dödsorsak. Det är inte vi, hans familj, som ska skämmas över hans val.
Vill bara avsluta med att säga att jag önskar er all lycka och styrka att klara er igenom detta!
Otroligt starkt inlägg som väcker tankarna. Tack för att du valde att dela med dig! *kram*
Vet inte riktigt om detta kommer att tolkas rätt eller fel men, jag ska försöka att få ner mina tankar på pränt. Jag var sexton år när min mamma tog sitt liv, utan minsta aning om att hon mådde så dåligt så kom den dagen när min mamma valde att sluta leva. Det värsta i detta var att jag faktiskt inte vet varför hon valde att dö, ingen har nånsin pratat med mig om detta, femton år har gått och de människorna i min omgivning är lätträknade som pratar om min mamma, min far är inte en av de lätträknade och det värsta i sorgen är att bära på ovissheten om varför det blev som det blev, men jag bär hennes minne med mig och jag försöker förmedla till mina barn om vem deras mormor var, men aldrig nånsin har jag undanhållit för någon om hur min mamma dog. Jag känner inte att jag behöver linda in det, världen behöver veta att det finns människor runt omkring dem som faktiskt har det så j..ligt att de inte vill leva. För kanske då skapas en tanke som leder till en räddning.Visst hade jag velat veta om varför hon gjorde som hon gjorde, men jag respekterar hennes val, men oj vad jag önskar att hon vore här hos mig nu.....
Underbart vackert och ärligt!
Ljuvligt, ledsamt, tungt, kärleksfullt och verklighet i ett.
Vi är alla människor med behov och tillågnar, de är bara olika. Man måste se till att försöka utnyttja sina egna tillgångar på bästa sätt och hoppas att någon annan gör det för mig den dag jag är den med behov.
Så vackert Åsa!
Du är en helt otrolig människa Åsa!
Du berör ALLTID mig med dina kloka ord, vad det än gäller!
Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag vill ge dig och alla dina en stor KRAM!!
♥
Sitter här med tårar strömmande ner för mina kinder. Jag vet vad du tänker. Nej, jag har inte upplevt det som du har. Men jag vet. Jag tänker på dig, på alla ensamna, på alla som inte vill vara här, på dom som inte hittar en utväg, ja, på alla som nån gång känt sig så fel. Och det tror jag allt för många av oss har. Tack för dina ord, tack för att du orkar skriva detta. Tack. Du ger hopp.
Ditt inlägg berör!!
Tack för att du delade med dig!
Man börjar tänka, men man kan inte förstå. Att det i vårt land kan få bli såhär, det känns omänskligt!
Kram Johanna
Har växt upp med Farmors självmord hängandes över mig och familjen under helamitt liv.Dett ahar vi aldrig fått diskutera i min familj och det har lett till stora problem för oss alla i familjen.
Så du gör så rätt i att dela med dig och "be om hjälp".
Hoppas så att flera vågar tala om hur svårt det är att leva med psykiska sjukdommar, Kram!
Tack för att du tar upp detta! Det får mig att känna mig lite mer normal.... Jag är en mamma som utåt sett har det "perfekta" livet - 2 friska små pojkar, en underbar man, stort nybyggt hus, en lyxig bil, ett bra & roligt jobb och god ekonomi. Jag är älskad av många och jag älskar många, utom den viktigaste personen - mig själv. Inombords är jag ett vrak, en urvriden disktrasa, ett sprucket hjärta. Jag vill bara skrika och gråta, men fasaden finns där - illusionen av den perfekta mamman och frun.
Men, jag har vågat erkänna hur jag mår. Chocken över att livet med två små pojkar inte alls blev så fantastiskt som vi hoppats. Graviditeter som inneburit strickt vila och ryggläge för att ens kunna behålla liven. Ett litet liv som inte klarade sig. Koliknätter. Prematurer. Magknip. Vaknätter av skrik. Inget skimmer alls, bara trötthet, maktlöshet och avsaknad av livsglädje... Imorgon tar jag ett stort steg. Jag ska försöka rädda mig själv och min familj. 9.30 har jag mitt första samtal med en psykolog....
Det du skriver är så tänkvärt och det är helt galet att man ska "vara frisk för att orka vara sjuk". För att få den hjälp men behöver och har rätt till krävs styrka hos en själv och/eller anhöriga.
Många kramar till sötaste dig och underbara familjen! Kärlek /Karin
Jag vet inte alls vad jag ska skriva, men jag bara känner att jag måste skriva något. Det är helt vansinnigt fel att man inte "ska" prata om psykisk ohälsa, för jag tror nästan alla har erfarenhet av det på något eller annat sätt... det känns som att alla har någon i sin närhet som mår fruktansvärt dåligt... starkt inlägg. KRAM till dig.
Åsa, du är en sån speciell person. Du har ett sånt stort hjärta så fint att du delar med dig. Starkt att våga skriva om din pappa. Du gör helt rätt fortsätt i samma anda. Du sprider ljus genom din blogg.
Det är verkligen helt galet, vårt samhällssystem. Jag skickar massa massa varma kramar till dig och din familj - du/ni är fantastiska.
Kram M
Åsa, kära Åsa. Tack för att du så öppenhjärtligt delar med dig av ditt liv. Du är både modig och stark, och det beundrar jag dig för. Man kan aldrig sätta sig in i hur det känns att ha så svåra problem så nära inpå livet om man inte har upplevt det på egen kropp...å det har jag inte. På grund av mitt yrke och mina erfarenheter ser jag nog dessutom på psykisk sjukdom och självmord från en lite annan vinkel.
Den psykiatriska vården och de behandlingsmöjligheter som finns lämnar en hel del kvar att önska. Jämfört med hur mycket pengar som går till cancerforskningen så är det ju bara korvören som går till forskning i psykiatriska sjukdomar. Å tar man pengar från en kassa så blir det ett hål i en annan kassa, och alla skriker efter mer.
Just när det gäller självmord så behövs verkligen mer forskning. Det är jättesvårt...det finns inga undermedel, och de behandlingar som finns hjälper inte alla. Psykologhjälp har bara begränsad effekt och är tidskrävande och otroligt dyrt. Om bara det vore så enkelt som "Brist på serotonin" - så hade alla blivit kurerade av de mediciner som vi har idag. Det blir de bara inte.
Om en människa verkligen VILL ta sitt liv så kommer han eller hon att göra det förr eller senare - och ingen kan hindra det. Varken du eller jag eller sjukvården eller samhället. Vissa människor har fått alla de behandlingar som finns att tillgå, men har ändå självmordstankar varje dag. Vad ska man göra åt det? Medicinera dem så att de är så drogade att de inte tänker mer? Övervaka dem dygnet runt eller spärra in dem för resten av livet? Som läkare känner man nästan samma avmakt som de pårörande - man vill så gärna hjälpa, men de möjligheter som finns räcker inte till.
Därmed inte sagt att man ska sluta behandla och sluta kämpa, för om man kan rädda en enda människa så är det hela mödan värd.
Söta Åsa, jag vet inte vad jag ville säga med mitt inlägg annat än ge lite perspektiv åt debatten....Om det är det minsta jag kan hjälpa med så bara säg till - jag finns här.
Kram!
Rakt från mitt hjärta till ditt..
Tack för din öppenhet, tack för din omsorg! Du är en av dom som KOMMER att göra en förändring, en av dom som kommer att göra skillnad! Du är en god människa. Du är stark. Du är fantastisk.
Vill bara säga det.
Sänder dig en stor kram.
KRAM<3
Saknar ord. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på er och hoppas innerligt att allt ordnar sig. Tack för mycket tänkvärda ord, du är så klok.
Många kramar!
Finner inga ord att skriva just nu....vill bara skicka dig en,Kram.
Tack, för att du vågade berätta. Tack! Jag väljer att lämna mitt tassavtryck hos dig anonymt eftersom jag en gång var nära att lämna detta liv och efter mig en hel familj... det du skrev får mig att tänka. Vad hade hänt om jag verkligen gjort slag i saken? Att världen inte är trygg längre, för oss som är uppvuxna i en tid då hjälp fanns att få men inte längre är det obegripligt att de inte ser hur sjuk din far är. Starkt inlägg och tusen tack igen.
Jag tror att man ofta i all välmening vill skydda den som antingen försökt ta sitt liv eller den som dött på detta sätt.
Om din pappa vore frisk idag och levde ett vanligt liv så kanske du inte skulle skrivit detta för att skydda honom? Tror att det är därför man håller detta inom sig, kämpar vidare tills bubblan spricker.
Du är stark som skriver detta och stark som kämpar på med din pappa och slåss för hans sak. Det borde inte behövas!
Tack för din ärlighet! Ta hand om dig och din familj!
Många varma kramar!
Kram....
du är så stark som orkar vara förälder till din egen förälder. jag orkade inte det i längden, kanske mitt livs största misslyckande? men jag fanns inte, min egen person kunde inte existera i mammas närhet, den kvävdes av alla hennes krav. jag kunde inte ha någon egen vilja, välja egna vägar, allt dikterades av henne. trots att jag bara var ett barn o sen tonåring blev jag tvungen att bli vuxen o ansvarstagande alldeles för fort. när jag var 24 orkade jag inte längre, jag bara grät, hade ångest, åt inte, all min energi gick till att vakta, lyda o ta hand om mamma. efter många terapi-stunder fick jag till slut kraft att säga ifrån - låt mig få leva! så klart kunde hon inte acceptera det, numera hör jag endast av henne när hon skickar bittra mail om att hon ångrar att hon någonsin födde mig... men du åsa, är stark som orkar kämpa!
♥ till dig och hela din familj. För att ni fortsätter kämpa för att hjälpa de ni älskar.
*kramar*
Läste häromdagen. Blev berörd. Och kom tillbaka för att läsa igen. Det du skriver är mig nära. Alldeles för nära. Jag lade skammen bakom mig med tonåren och den dagen jag vågade yttra den nakna sanningen för andra än de som redan visste kunde jag andas ordentligt för första gången sedan småbarnsåldern. Lättad över att inte bli lämnad oälskad och övergiven trots den tunga ryggsäcken. Det förflutna är en del av mig. Det har format mig på gott och på ont.
Min mamma lämnade oss inte den där dagen när jag var tio utan fick vänta många år på att bli en ängel, och den dagen valde hon inte själv. Hon fick uppleva sitt första barnbarn och för det är både hon och jag oändligt tacksamma.
Den som lider av psykisk ohälsa lider inte ensam. Även de minsta av barn vet om. Lider. Det svåra blir lättare att bära om man får prata om det. Det är det jag önskade mest, att någon skulle lyssna, att någon skulle förstå. Att mamma skulle förklara för mig hur hon mådde och varför. Det gjorde hon inte. Hon ville inte berätta, inte förklara. Och pappa kunde inte. Men nu är jag vuxen och hon är borta och jag vill fortfarande veta.
Fra meg til deg en STOR og varm KLEM! Jeg sitter med tårer i øynene og tenker på dem jeg kjenner som gjennomgår dette, og du er tøff som greier sette ord på dette vanskelige temaet!
Lykke til med fremtiden!
Tycker det är trist att psykisk ohälsa inte tas på större allvar och att det fortfarande är tabu belagt att prata om det. Men min erfarenhet är ändå att, lättar man sitt egegt hjärta och vågrar prata öppet om psykisk ohälsa så får man så otroligt mycket tillbaka. Så även om man många gånger känner sig ensam så är man långt ifrån det.
Sedan tror jag att det är få som vågar prata öppet om psykisk ohälsa pga av okunskap hos allmänheten. Att det råder många fördomar kring psykisk ohälsa.
♥♥♥ kram ♥♥♥
Väldigt bra att Du vågar ta upp ämnet, Åsa!
Precis som Du skriver så är det här frågor som tystas ner, som många människor inte vill veta av och liknande.
Allt fler människor mår sämre i dagens samhälle och många behandlas snabbt med tex tabletter. Men hjälper tabletter verkligen mot något som finns INOM en människa? Ingen verkar fråga hur det kommer sig att människan börjat må dåligt? Det är där allt börjar.
Men inget blir bättre av att vi inte accepterar samhället som det är idag. Försäkringskassan, arbetsförmedlingen, regergingen (mfl.) agerar utifrån rädsla.(Kontroll=rädsla) Om vi i samhället hakar på det (rädslan), vilket vi faktiskt gör om vi gör motstånd mot det (ej accepterar det hela), så skapar vi ett krig mot dem.
Det bästa vi kan göra är att förlåta dem för att de (och vi?) inte förstår bättre.
Därmed accepterar vi att det är som det är NU. Men det behöver inte fortsätta vara så för det. Acceptans betyder inte att man tycker att något är "bra". Acceptans är förståelse för att det är som det är.
Först efter att vi accepterat nuläget kan vi FÖRÄNDRA det.
Och vi behöver förändra tillsammans! Men inte genom rädsla - utan genom kärlek, precis som Du skriver. Istället för att göra motstånd mot samhällets dåraktiga uppbyggnad kan vi gå egna vägar - kärlekens vägar. Genom att välja bort det andra får ingen rädsla någon makt över oss längre.
Katastrof för de som tror att de sitter på makten - paradis för människorna i samhället :o)
Vi behöver även göra detta inombords. Fred och frihet skapas inte utanför oss - det skapas inom oss. När jag älskar och förlåter, sprider jag en stark energi som andra blir inspirerade av. De vill följa den energin (alla vill uppleva kärlek och förlåtelse) och då börjar de också leva i kärlek och förlåtelse... bästa steget till en NY VÄRLD!
Så enkelt är det... och ändå inbillar vi oss att det är supersvårt!
Genom att älska och förlåta har vi redan börjat gå mot en fridfullare värld!
Ljus & Kärlek Lisa!
Det här är ett så viktigt ämne. Starkt av dig att orka ta upp det och göra det mindre 'hemligt' och ovanligt. Mitt inre lider med dig och gråter med dig och jag beundrar dig för din styrka och ditt stora hjärta.
Kram,
/M
Skicka en kommentar