Vi kryper ner i sängen, ligger och pratar.
Tittar på det nya lilla livet som sover vid vår sida.
Han är så vacker och fridfull, den enorma kärleken som slukar oss.
Då ringer telefonen.
När en telefon ringer den här tiden, är det något som hänt.
Redan innan Richard svarar, känner jag en enorm tomhet.
Som den tidiga sommarmorgon när min mamma gått bort, de samtalet.
Att stå vid sidan och känna hur livet bara tar slut, att höra på min Farfars röst att något allvarligt hänt.
Nu är det Richard som svara i telefonen. Hör på hans röst, känner hans ord och hur hela han sjunker ihop.
Redan innan han avslutat samtalet..förstår jag innebörden.
En tår faller ner för min kind, känslan av maktlöshet omringar hela min tankeverksamhet.
Jag finner inte orden, känner så mycket med familjen som förlorat ett litet litet liv. En söt liten pojke på snart 4 månader har vänt om.
För oss blir det väldigt verkligt, livets sköra tråd som ständigt gör en påmind och får en att uppskatta det man har.
Idag finns inte så mycket mer att säga.
Den söta lilla familjen som lyste av lycka när vi mötte dem senast på kalaset..till det här.
Det finns absolut ingen mening med detta.
Ta hand om varandra.
Jag vände mig om, såg vår lilla prins och sov inte mer den natten
/åsa
med en stor kram till alla i familjen
