VEMS FEL? -projekt: 52-♥ -liga veckor

Ett projekt, en bok, 52 veckor, varje fredag
Denna vecka ska jag berätta något jag burit på i 4 år, något vi lever med. Det där som man inte ska prata om, det som ALLA blundar för.
Du gör det..
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska berätta, om jag ska vara så här ärlig men kommit fram till att NÅGON måste börja prata. Någon MÅSTE agera, NÅGON måste ta upp detta, VI måste inse att människor runt oss dör. Att vårat samhälle sparkar på det sjuka! Att det är något fel på det samhället vi lever i när människor inte får den vården det behöver och att det resulterar i att folk tar sitt liv.
Att om jag skriver detta kan rädda 1 liv..så har det gjort hela mitt liv.

De var alla♥hjärtans dag för 4 år sedan, du kom med en stor rosa ros. Du tittade inte på mig,vågade inte möta min blick men i förbifarten sade du -Jag älskar dig.
Det har inte hänt så många gånger att du sagt det. Men varje gång har det snurrat till i mitt huvud, det är egentligen så självklart att man älskar sina barn, så självklart att man säger det orden. Men vi har inte levt tillsammans som pappa och dotter du har inte varit den som lärt mig rätt eller fel, satt plåster på mina sår, läst läxor med mig, ringt och undrat vart jag tagit vägen, gett mig en kram "bara för att"
Du skulle tagit hand om mig när jag växte upp, idag tar jag hand om dig

Tänk att du arbetat i nästan 35 år utan att ha tagit ut 1 endaste sjukdag, du har arbetat heltid och haft ett arbete vid sidan av. Du har alltså haft 2 tjänster, varit väldigt omtyckt, ambitiös, perfektionist, den som "fixar", ställer alltid upp......Tills den dagen för 4 år sedan, när du "försvann", när du åkte ambulans till Akuten..
När den där dagen som bara var en vanlig dag blev till en jordbävning i vårat liv, en sådan enorm jordbävning då allt föll. Men INGEN såg något, ingen hjälpte till, ingen räckte oss en hjälpande hand!
Alla visste, alla såg men tystnaden var det vi fick.

Du försökte ta ditt liv....

Det var den dagen för nästan 4 år sedan, när det blev tydligare för mig att det inte finns någon vuxen förälder i mitt liv som kan ge mig den där kramen och säga att -Allt ordnar sig Åsa!
Den dagen jag som anhörig när jag fick börja en brottningsmatch med vården, arbetsgivare, socialen, försäkringskassan och Sveriges Regering.
Den dagen jag fick vårdnaden om vår pappa!

Det har varit i perioder man orkar, det har hänt mycket sedan den där dagen för 4 år sedan.
Medans vi kämpar för ditt liv att få den hjälp du behöver, att ständigt gå med oron att vad som helst kan hända så har familjen fått 3 nya små medmänniskor.

Dagen innan Tilde föddes så packade vi ned hela ditt hem i flyttkartonger, såg till att ordna med en ny bostad och allt vad det innebar. Mitt i att föda ett nytt barn till världen så kämpade jag för ditt liv, att försöka få hjälp och försöka få dig att inse hur dålig du var.
Det var inte lätt, du ljög, manipulerade och sjukdommen hade fått en manodepressiv vändning. Du köpte saker på blocket, jag åkte och lämnade tillbaka.
Ständigt fick jag och Richard städa efter dig, detta med en nyfödd liten tjej i bärsjal på magen.

Dagarna gick...veckorna gick..åren gick...

I din lägenhet på Södermalm har du nu bott i snart 3 år. Vi försökte möblera den, försökte göra det mysigt. Du brukade alltid bry dig om hur du hade det runt omkring dig. För 3 år sedan när jag följde med dig till lägenheten för första gången, den dagen du blev utskriven från 4 månaders vistelse på sjukhus så var saker inte klaradär.
Vi hade inte satt upp saker på väggarna, för den dagen du sätter upp dem är du frisk. Det är ett friskhetstecken, något du skulle gjort på sekunden om du mådde bra.
Tavlorna står där i hörnan och påminner mig om hur dålig du är fast du säger till mig att allt är bra.

För varje samtal du ringer, måste vi ringa för att höra vad du sagt.
För varje läkarsamtal du går på måste vi boka in ett nytt för att det förra innebar att du sade saker som inte stämde.

Jag går med en ständig oro om jag vet om du finns i livet när jag vaknar, vi måste ju lita på dig men alla turer fram och tillbaka gör det svårt.

Det är året 2010, nya regler har försäkringskassan satt upp gällande sjuka med hjälp av regeringens planer på att minimera sjukantalet och "fuskare".
Det är så du har blivit stämplad, din sjukdom finns inte, du mår bra, du kan jobba,

5% av den människa du var är du idag.. det säger att du inte är sjuk. Jag gråter förtvivlat, roppar på hjälp men INGEN lyssnar, vi är begravda under jordbävningens massor..

Alla hjärtans dag 2010

Jag vaknar av att min mobil får ett sms, ett fotografi på en nyfödd liten Edith. Tänk hon föddes på alla hjärtansdag -ett nytt liv... Jag börjar gråta för det är så vackert och det känns som omtumlande att jag igår satt på Akuten med dig pappa och idag föds ett nytt liv!
När du inte svarade i telefonen visste vi.. Richard hittade dig på golvet i den lilla hallen. Polisen och ambulansen var snabba.
Du grät när du såg mig, du var arg, dina känslor över att vi hittat dig.....

Du lever idag, lever du i morgon?
/åsa

Jag vill inte med denna text få medlidande, jag vill starta en tanke.. Jag vill att ni lyssnar till era hjärtan.
Detta är den absolut nakna sanningen och jag har brottats med detta i 4 år, -för man pratar inte om självmord, psykiskt sjuka, utbrända -nej det finns inte i landet lagom! Det är bara påhittat och fuskare..

Det tar emot att skriva detta inlägg, för att det är precis så vi är fostrade -att stänga vår dörr.
Men VAD ska jag göra, det håller på att dö människor i vårat samhälle för att VI sparkar på dem!?
Hur kan detta vara möjligt? Hur kan det vara möjligt i vårat trygga välfärdsamhälle? Har vi inte misslyckats någonstanns.
Jag måste lyssna till mitt hjärta, mitt hjärta säger mig en sak..
-jag tänker inte acceptera detta längre!
Jag stuntar i att man inte pratar om detta,

♥HJÄLP♥

Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv...
Snälla du blunda inte, ge din kärlek NU innan det är försent.
Skynda att ÄLSKA

projekt: 52-♥ -liga veckor

Efter en känslofylld vecka så har jag inte hunnit blogga om projekt: 52-♥ -liga veckor vecka 3.
Så det får bli idag!
Ett projekt, en bok, 52 veckor, varje fredag
Man kan inte förändra världen på 52 veckor, men man kan göra valet att ge utan att vinna på det, sprida värme och kärlek och kanske förändra någons dag.

Mitt mål är att göra detta 1 dag i veckan, det kan handla om precis vad som helst! Hjälpa medmänniskor, skänka, lyssna och vara där.

Har jag detta som mål -så är det ständigt i mina tankar och jag kanske lyckas sprida detta varje dag, kanske smittar det av sig så att även du vill förändra ditt liv runt omkring dig!!
Tänk att vi då kanske tillsammans kan förändra världen!

Den lilla dockan är ute på resande fot..
Det finns stunder i livet man möter den genuint snälla människan. Den där som det aldrig skulle kunna säga eller göra något ont.
Det var en sådan människa jag träffade i julas när vi stod på hantverksmässan, hon spred sin värme och kärlek runt henne.
Hon gav mig massvis av tips, tankar och lånade glatt ut sina böcker till mig!

Hon hade sytt en docka, en rosa docka som jag blev helt betagen av. När vi sedan skildes åt gav hon mig en påse... där låg den, dockan hon sytt på i timmar, dockan hon skulle sålt. Hon valde att ge den till mig..

Så innan jul, sydde jag en liten liten docka.... ...å förra veckan blev jag klar.
Så nu flyttar den lilla lilla dockan till en av det snällaste människor jag mött.

Man måste komma ihåg att uppskatta, jag har flera människor jag ska ge den uppmärksamheten.

Ta ingen förgivet
/åsa

vecka 2 -projekt: 52-♥ -liga veckor

Att lyssna till sitt hjärta och ta sitt ansvar

Min Farmor sade en bra sak till mig, att man ska leva livet baklänges -hon skulle således vilja leva om sitt liv med all sin livserfarenhet och förståelse som hon samlat på sig genom åren.
En vacker tanke, med den sprides en inspiration att faktiskt göra ett medvetet val här och nu!
Den här veckan handlar om att tänka goda hjärtliga tankar och försöka att inte döma andra människor.

Du har absolut stött på detta -gång på gång i livet möter man det, orättvisor, skitsnack och dömande personer. Det finns inget värre än att bli analyserad ut i fingerspetsarna, att höra folk prata bakom ens rygg -det händer överallt, i alla relationer på alla arbetsplatser.
Många försöker hitta vägar att få sympati och empati -man gör allt i sin makt att snacka skit om personer, försöka få över folk på "sin" sida.
Det började redan på dagis när man var liten, sedan skolan och rakt in i vuxenlivet.
Man undrar, när tar denna slags omogna mobbning slut?
Vart går gränsen för vad som är ok?
Varför måste vi vuxna människor hävda oss hela tiden och göra oss lustiga på andras bekostnad?
Nej jag mår illa av sånt och ledsen på deras vägnar att det inte kommit längre i livet.


Det var i lågstadiet som jag personligen stötte på mobbning första gången, när jag blev ett "offer" för kamraterna på fritis. Jag hade problem med bokstaven S, läspade och barnen skrattade bakom min rygg. Ett tag var jag ledsen, brydde mig om vad det sade. Men så en dag sade en fröken till mig -Åsa, om du tänker att personen är den snällaste du mött, att personen inte vill dig något illa men att den antagligen mår mycket sämre än du. Då brukar det vara lättare att förhålla sig till saker som inte är sant och saker som folk gör utan att det själva vet varför.

Med ett leende på läpparna mötte jag världen, då var jag 7 år. Sedan dess har det fortsatt så, det är inte alltid jag orkat stå emot.
Men oftast försöker jag tänka att personen är den snällaste jag mött, det spelar ingen roll att tanten lägger över all sin ilska på mig i bussen Att hon ojar sig över att alla dessa barnvagnar som bara tar plats. jag ler och säger vänligt, -förstår.

Fast så händer det, saker som får ens förstånd på svaj .Ibland är den där droppen den absolut sista, man har fått nog och bägaren har runnit över!
När sanningen är så långt från verkligheten att man häpnas över hur en fjäder kan bli en hel hönsgård? Ibland blir man rädd för att folk är så onda, hoppas innerligt att det snart får må bra och slippa vara så hatiska.

Mer kärlek och bra energi!! Fylla livet mer sånt som för dig ger bra energi och ger dig något tillbaka.
Livet handlar inte om att vinna, det handlar om respekt för varje liten medmänniska.
Var ärlig mot dig själv och andra, ring upp en den människan du inte är vän med och försök reda ut saker och ting.
Möts på halva vägen och LYSSNA

Så gör ett medvetet val du med, öva på att ta tag i era relationer. Var ärlig mot din omgivning så kommer du bli en lyckligare människa.
Ingen mår bra av hat.

Lyssna till ditt hjärta och tänk snälla tankar, det finns inga onda människor.
Folk gör inte allt för att jävlas med dig.
-du är den snällaste jag mött.
♥

/åsa

tack till alla helt underbara vänner jag har som sprider den där fantasika energin och gör som jag, ett val att ta tag i sina relationer mellan 4 ögon.
Kärlek

foto:Lauren Alane som tar helt otroliga foton på sina små fåglar

projekt: 52-♥ -liga veckor

Ett projekt, en bok, 52 veckor, varje fredag

Man kan inte förändra världen på 52 veckor, men man kan göra valet att ge utan att vinna på det, sprida värme och kärlek och kanske förändra någons dag.

Det är ett tufft samhälle, stressat och alldeles för hårt för min smak. Jag tror att med mer hjärtliga omtankar, medvetenhet och ord så kan man ändra mycket.
Jag vill lära mina barn att man mår bättre av att ge lite av sig själv, att man mår bra att göra något för andra människor.
Mitt mål är att göra detta 1 dag i veckan, det kan handla om precis vad som helst! Hjälpa medmänniskor, skänka, lyssna och vara där.

Har jag detta som mål -så är det ständigt i mina tankar och jag kanske lyckas sprida detta varje dag, kanske smittar det av sig så att även du vill förändra ditt liv runt omkring dig!!
Tänk att vi då kanske tillsammans kan förändra världen!

Projekt: Vecka 1

Veckan har rullat på i hög hastighet, vi har kommit fram till fredagen. Det är som någon drar i en handbroms och allt stannar upp. Det handlas god mat och fredagsmys - "Fånga helgen" lyser som stora tomtebloss ovanför folks huvuden.
Vi myser, uppdaterar Facebooks statusrad med vad vi ätit, alla njuter och spenderar tid med familjen eller vännerna.

Mitt i allt detta, en dag i Januari. Kylan är det största samtalsämnet och gör oss påminda när det lämnar rosiga fina kinder på våra ansikten. Vi pälsar på oss och det snöar.
Det är lunchtid, en hamburgare på Burgerking med två av sönerna
Vi sitter där och äter, pratar med den äldsta.
-Å vad alla varit snälla i dag! Människor vi mött, säger han glatt
-Jag tror det beror på att vi är trevliga och hjälpsamma själva, svarar jag honom.

Vi sitter där och äter.Tonårskillarna vid bordet bredvid oss lämnar brickorna med skräp, tar på sig mössorna och försvinner ut i kylan.
Då ser jag en äldre farbror slå sig ned, tittar bland skräpet om det finns några rester kvar. Han är uteliggare, ensam, kall, hungrig.

Jag blir rörd, just för att jag vet att nästan alla som sitter här och äter tittar på honom med avsky, ingen ger han rätten till ett liv, det lyser hat i ögonen.
Det gör ont i mitt hjärta, att folk är så dömande.

Jag samlar ihop alla våra rester, ställer över brickan vid hans bord.
-tack, tack tack..viskar han
Min äldsta son börjar nästan gråta, han tycker så synd om mannen.

För mig känns det tungt, så hemskt att han ska behöva ha detta liv, så hemskt att vi slänger så mycket mat, så hemskt att han ska behöva äta rester.
MEN jag blir lite lycklig i kroppen när han ler upp som en sol när vi passerar hans bord på vår väg ut mot kylan, medvetenheten om att han kanske mår lite bättre och är lite mättare.
projekt: 52-♥ -liga veckor-har börjat, jag har gjort det första uppdraget på mitt mål genom året....Att förändra

Visst kan vi tillsammans förändra världen?
/åsa