Varje år det samma sak, en väg fram till en hård yta. I månader har det varit instängda, mjuk bomull kring deras hud. Det är det mest naturliga då -men snart ska de vandra fria och möta morgonens daggbeklädda mark, gräva ner sig i strandens ljusa sand, känna varje liten sten på grusgången.
Det mjuka sköra fötterna möter det hårda steniga marken, första veckorna på sommaren har börjat och snart kommer jag att gå obehindrat fram.
Första dagarna utan skor går man likt en älva fram, man parerar varje litet steg och försöker snudda marken så lite som möjligt.
Ju kortare dagarna blir och solen försvinner allt snabbare i horisonten, ju lättare blir mina steg.
Fötterna har fått en hård yta och man klampar på som en hel hjord av elefanter, man tycks inte märka alla dessa små stenar som tidigare varit som sylvassa nålar.
Jag lämnar skorna på trappan, naken utan strumpor
Veckorna flyger fram i hastig fart, dagarna blir kortare och kortare.
Snart är det dags att skörda åkrarna utanför mitt fönster.
Det närmar sig kräftsäsongen och kvällarna bli kyligare, ett par strumpor åker fram.
För varsamt ner fötterna i den mjuka bomullssockan
Men helt plötsligt känns det som obekvämt, det där strumporna som varit så naturliga varje dag nästintill hela året.
Fötterna har vant sig att vara nakna och det känner sig så fria.
Men snart är det åter dags att packa sin väska, fara in mot stan. Leta upp kartongerna med halsdukar och mössor, damma av det tunna kängorna och då kommer
strumporna vara det mest naturliga.
Men nu känns det bara obekväma och onaturliga, mina fötter vill möta strandens sand mellan tårna och vandra över daggbeklädd mark.
/åsa
