Ibland undrar jag, hur det kan komma sig att man får vara med om så oändligt många saker i livet. Är det så att man får så mycket man klarar av? Allt det tragiska ger mig en positiv livssyn, ger mig energi, det finns inga hinder för höga. Det finns bara en som kan bestämma över ditt liv och det är du själv. Någon kanske tycker att detta jag ska berätta är den värsta mardrömmen, att det inte finns något värre.. Men jag tycker inte det, kanske därför jag gör valet att skriva om det..För att berätta hur lycklig jag är och hur alla dessa saker med en tragisk aspekt kan vändas till att bli något bra.
Solen hettade så där lagom och den svaga vinden drog tag i mitt hår och gav ett litet kyligare inslag till eftermiddagen.
Vi gick in för att laga middag, det blev en tidigare middag en vad sommarkvällar brukar ge. In genom det gamla träfönstret spred solens eftermiddags ljus, så vackert tänkte jag -det är något magiskt med Augusti ljuset. Det är så gyllene och varmt, kvällarna blir till guld.
När vi insåg att kvällen var tidig bestämde vi oss för att ta en tur ut i skogen.
Inte för vi hade några förhoppningar om svamp, men kanske några blåbär fanns kvar?
Vi tog på stövlarna, barnen i bärsjalar och vandrade ut över åkrar och ängar.
Tänk att man kan gömma sig i ett hav av vete, att det har vuxit så högt på bara någon månad.
Småpratade och skrattade.
-Tänk det är nog ingen som gått i den här skogen, sade vi till varandra.
I vanliga fall så finns det stigar runt blåbärsbuskarna, ormbunkarna är inte 3 meter höga och stora stockar undanröjda ur vägen.
Men naturens tydliga vildvuxna terräng talade sitt tydliga språk, skogen ingen besökte.
Tilde tyckte det var hennes livs bästa äventyr, stubbar och kottar.
-vad ää dää?? frågade hon och blåste bort det blonda håret som kittlade henne i ansiktet.
Jag spanade över marken, -björkarnas gulnade löv lurade ögat att tro att jag funnit ett hav utav kantareller. Skrattade å våran misslyckade svampjakt. Att det kanske fanns en anledning till att tro att denna skog inte var så välbesökt pga bristen på tillgångar.
Klockan gick, vi konstaterade att vi fick ta upp våran jakt på svamp någon annan dag.
Det höga berget vi var tvungna att ta oss över var som en stor adventsljusstake, mossan så fin och vit. Allt var så orört och så fridfullt.
Helt plötslig slogs jag av en lukt, något från min barndoms somrar letade sig tillbaka från minnet.
Tänkte precis tanken och hade orden på läppen, det luktade liksvamp och jag tänkte att det var komiskt att den ända svamp man hittar är den oätliga illaluktande svampen som förpestar hela luften.
-Tänk Richard det luktar precis som liksvamp som växte vid pappas sommarstuga utanför Gnesta. Jag säger aldrig orden...säger aldrig min tanke. Utan säger sansat
-Richard det ligger ett lik här.
Jag tittar inte så noga, utan ser en rygg och en vit t-shirt...ser mer en vad jag ville se.
Det är en vildvuxen natur och i diket nedanför mina fötter ligger det någon.
Det är vad många säger ens värsta mardröm, men jag står där och inser att jag är lugn.
Tilde hinner aldrig reagera på vad som händer, hon hinner aldrig se.
Jag backar upp för slänten, in bland det höga ormbuskarna.
Richard förstår inte att det är en människa jag sett.
Han går fram och konstaterar att jag har rätt.
Vi ringer 112, hänger en tröja i ett träd och vandrar vidare ut för att möta upp poliserna.
Så overkligt och underligt.
Vi lämnar plasten och poliserna tar över.
Senare kommer det förbi för att se hur vi mår.
Någon kanske känner att detta är det värsta som kan hända.
Men jag är glad att det var vi som fann personen vid vägens kant, vi med bra psyke och lugnet i kroppen.
Glad att människan är återfunnen.
Det går inte att göra ogjort, jag kan inte dra tillbaka tiden. Detta hände och nu får man gå vidare.
-Behöver ni prata med någon? frågar polisen mig.
-Nej, svarar jag och känner ett enormt lugn i kroppen. Det är ok, jag är glad att personen i frågas anhöriga kommer få en underrättelse om vad som hänt. Att personen får en värdig begravning.
Polisen tittar på mig och jag ser att han känner mitt lugn.
-Bra säger han, ni verkar ta det hela bra. Detta är vardag för oss men inte för er.
Någon dag senare sitter jag ensam i bilen, ur högtalarna dunkar musiken. Jag sjunger så högt jag bara kan fast jag hör inte min egen röst.
DÅ kommer det, som en våg av lycka...Den enorma kärlek jag känner för min man, mina barn och vänner.
Hur obeskrivligt lycklig jag är, att även fast tragisk och märkliga upplevelser inträffar så står jag stabilt och tryggt här!
Det är då jag inser, livet har ett slut...det kan sluta när som helst och det är bara jag som bestämmer hur jag vill leva och hur jag vill ta tillvara på mina upplevelser....
-jag lever fullt ut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag klarar av vad som helst
/åsa
