torsdag 9 juli 2009

vad härligt med livet


Det bakades småkakor, doften spred sig i det lilla torpet. Jag satt i den vackra gamla träsoffan och lyckade få all teknik med skrivaren och datorn att fungera, ÄNTLIGEN. Men tekniken känns så overklig när man sitter mitt i torpets kök, datorn och skrivaren passar inte in.
Men tekniken är en del av min vardag, ett sätt för mig att arbeta.

Att vara utan tekniken gör mig smått frustrerad, hinner inte med saker jag bör hinna med.
Fast jag har blandade känslor. Datorn är ett måste, att föra över filer med fotografier. Det är när jag inser vilken skatt jag har, när jag sitter där på kökssoffan och blädrar bland fotografier på lilla bönan.

Jag blir helt varm av lycka till henne och till alla våra barn.
Att få älska villkorslöst, att få en puss och en gosig liten hand som vill krama.

Hon är en sann liten böna, så lätt att älska, så full av liv.

Med hjälp av tekniken följer jag hennes väg, 2 år har gått sedan den dagen vi födde fram henne på Danderydssjukhus, 2 år som vi fick hålla henne nära nära våra kroppar.

Han sätter sig brevid mig, mannen i mitt liv, pappan til mina barn. Vi skriver ut foton på henne, 1 från varje månad sedan hon föddes. Vi ler och skrattar, tittar och förundras. 24 foton i ett litet album, tänk att vi fotograferat hennes väg varje månad av hennes liv.
Det är ändå då jag blir varm av glädje att tekniken finns, att vi har alla dessa fotografier att följa hennes tillväxt. -Att gå tillbaka och minnas, titta och skratta.

Dagen efter är det hennes födelsedag, hon blir 2 år. Man kan tänka att en 2åring inte bryr sig så. Men med stora ögon bläddrar hon i sitt album, skrattar och ler, pekar och pratar.
Det var den bästa presenten jag kunde ge henne, och jag tackar tekniken fast det viktigaste i livet är att jag har henne här nära nära

/mamma