Det är inte någon pekfingervals, nej det krävs ett papper och en penna, kanske även ett suddgummi.
Jag hittar ingen pennvässare, letar i barnens rum bland mina prylar. Tillslut finner jag en liten plasttig sak i limegrönt med Bamse på framsidan, den får duga.
Framför mig har jag vita papper, A4 papper utan hål.
Det blänker så där så man måste kisa, jag sitter där och kisar mot det tomma pappret som ekar av tysthet.
Så börjar jag, väldigt trevande och ovan, fumlar med pennan och försöker hitta den perfekta ställningen mellan fingrarna.
Jag sitter här, utan min dator och Delete knapp, jag gör något ovanligt. För varje ord måste jag tänka, varje mening jag bygger upp.
Måste tänka noga och koncentrera mig på kråkfötterna som skrattar hysteriskt mot mig. Försöka övervinna deras hånskratt och ignorera deras märkliga balanskonst som ska likna en rad.
Fångar upp suddgummit -suddar ut den senaste raden. Det blir inte snyggt, tar upp pappret från bordet och knölar ihop det till en boll och slänger det bakom ryggen.
Jo jag ska skriva ett brev, efter mitt 4 försök känner jag en lätt kramp i handen. jag är så konstcentrerad och håller så hårt i pennan att jag har fått kramp.
-Inser att jag måste öva mer, ge det tid. Slappna av.
Lämnar allt för en stund.
Vid mitt nästa försök går det som på räls, som jag inte gjort annat. Jag skriver så snabbt på pappret att det gnisslar om pennan!
Fylls av ord, av värme och framförallt över min tanke att en annan människa ska få ett brev och jag ska få ett handskrivet brev tillbaka.
Jag har börjat denna fina vecka med att författa ett brev till min nya vän, en brevkompis!
Jag har insett att detta med email inte är min grej, jag behöver den där tanketiden. Behöver få gå omkring och smaka på orden, välja mina formuleringar, fundera över historier och invänta ett svar med pirr i magen.
Det är stort, det är retro det är snigelpost!
Underbaraste veckan till er
/åsa
