Ni vet, det var en sån där vanlig dag, en sån där dag som egentligen skulle passerat obefintligt och inte lagts på minnet. När nästa dag skulle kommit skulle jag försöka minnas vad jag gjorde dagen innan, men utan resultat.
Den skulle varit så grå, passerat utan att jag skapat några filer att öppna upp igen.
Men ett telefonsamtal skulle ändra på allt, en röst skulle bryta rutinerna.
Det rådde total familjekaos, barnen skulle i säng. En del var så trötta att det knappt kunde hålla ögonen öppna. Mitt i allt fix, välling, blöjbyten och pyjamas så ringer min mobil.
Det brukar inte ringa någon vid den tiden, så jag skyndade mig att fånga upp telefonen som argt signalerade på min uppmärksamhet.
Tryckte på svara -men barnen överröstade allt befintligt ljud.
-Vänta jag hör ingenting, ropade jag. Det är så lustigt att man alltid höjer rösten när man själv inte hör, människan på andra sidan hör mig ju inte bättre för det.
Jag gick in i köket, stängde dörren, barnens trötta attityd letade sig in som en mullrande ljudvägg.
-ursäkta, nu hör jag dig. Sade jag
-Är det Åsa B?, du som gick i Högalidsskolan, undrade en kille på andra sidan.
-Ja svarade jag, hur så?
Det hinner ju flyga 7000 tankar på 2 sekunder.
-Hej Åsa, det är Alexander....
Denna vanliga gråa dag fick helt plötsligt en rutschelkana tillbaka i tiden.
Det var en av mina bästa killkompisar från mellan och högstadiet, han jag delade så många minnen med. Han jag berättat om saker jag aldrig skulle berättat för någon.
Sist vi sågs var då..den där dagen när sommaren började.
Det var sommarlovet, det sista innan verkligheten och vuxenlivet gjorde sig påmint.
Slutet på grundskolan. Det var då hela mitt liv bokstavligen försvann på en natt, min mamma dog, vi fick flytta, alla mina vänner och bekanta bara försvann. Det var som man tryckte på Delete.
-Hur mår du, jag tänker på dig så mycket. Undrar hur allt gick. Kan inte släppa dig, måste få veta. Sade Alexander med en varm röst.
Vi pratade, jag mindes. Det hade varit en jobbig tid, mina killkompisar var mitt allt min trygghet och det ställde upp för mig vilken tid på dygnet.
Nu satt vi i telefonen och hade ett samtal, det var som att prata med någon om ens liv innan man levt. En märklig känsla.
Men mitt liv tog slut och började den där dagen när min mamma dog.
Jag hade ingenting som band mig kvar i det livet, så jag gick lämnade allt.
-Åsa det är inte bara jag som undrar vart du tog vägen, vi saknade dig. Men vi visste inte vart du tagit vägen, du var bara borta! Sade han uppgivet.
vad modigt av Alexander att ringa, vilken otrolig resa dagen gav mig. Den blev inte grå, den passerade inte obefintligt. Den satte djupa spår i mig och har kommit att betyda oändligt mycket.
Tänk att det är så, människor som man lever nära bara kan försvinna, man kan gå där på gatan utan att hälsa.
Men ibland händer det, att man bryter tystnade och färgar en hel dag, ger livet ett djup.
Det berör mig, det samtalet från min barndom
/åsa
