du säger hej då!

Det finns en sak vi vet om livet när vi föds, det är att vi ska dö. -Hur och när det händer kan ingen svara på, men det vi vet är att vi har livet till låns. Därför undrar jag varför så många människor spenderar sin tid med att hata, bråka och förstöra livet för andra människor?

"Vindrutetorkarna föste bort det fluffiga vita snöflingorna som träffade rutan, jag stängde av bilens motor och öppnade dörren. Satte ned mina svarta skor på ett mjölkvitt golv. Det yrde upp små kalla kristaller, glänsande av kylans närvaro. Det lilla kapellet låg i en skog, omgiven av höga tallar. Det var alldeles tyst, tystare än vanligt."

Idag var allt vitt och svart, förutom handbuketterna som det närvarande människorna bar i sina händer. Det var tyst, kallt men jag kände ändå en slags värme. Den genomsyrade allt det frostiga allt det som hör vintern och sorgen till.
Döden var närvarande, återigen var döden det som förde alla dessa människor samman.

-Tänk att ett slut kan vara så tydligt, det finns inte någon slags chans i världen att detta inte är slutet på en människas fantastiska liv!
Du varma, snälla vackra människa som nu har lämnat jordlivet. Jag kan ju aldrig säga det till dig, -att jag tyckte väldigt mycket om dig!

Nej det finns inget tydligare, inget så definitivt som när en begravning äger rum. Det väcker så mycket känslor tankar och funderingar. Jag blir varm i hela kroppen samtidigt som jag fryser.

"långa rader av svartklädda människor, tystnaden som ekade i mitt huvud. Ljusen som flämtade framme vid altaret, som om det ursäktar sig för att det finns till. Det är sorgligt fast vacker, kistan där du låg stod som en tung möbel framme i slutet av bänkraderna"

Jag sitter där, i en av bänkraderna. Tänker på dig. Men tänker på livet, tänker på hur du omfamnade det när du var frisk och glad.

Titta upp på den vackra handvävda mattan som hänger framme över altaret. Den är full av livets alla färger, den ger alla nyanser av livet. Jag tittar och tänker. Försvinner in i mina funderingar.

Då slår det mig, -hur kan egentligen människor välja att hata. Hur kan man orka leva i konflikter som är bottenlösa. Varför försöker människor alltid finna allt det negativa.
Tänk man har ju bara ett liv, det är nu vi lever. I morgon kan det vara försent.. I MORGON KAN DE VARA FÖRSENT!!!!!
Jag vill bara springa ut från kapellet ropa ut till hela världen
-Glöm inte att ÄLSKA!!
begrav era gamla konflikter, begrav allt hat, begrav det onda tankarna och se till att leva innan det definitiva slutet är här!
Innan du står där på en begravning med ångesten som klädsel, med hatet som din ridå framför dina ögon.

"ställde mig upp bakom raden av svartklädda människor, vandrade mot din kista. Lade ned evighetsblomman -den jag valde att lägga på din kista. Blomman som aldrig dör, blomman med det eviga livet"

Tack för jag fick vara en del av ditt liv, fick möta dig på livets väg.
Vila i frid
/åsa

Roger Pontare
Hör mitt ord

Jag viskar mitt ord till klippan
Ta emot mitt ord, för det vidare och förverkliga det.

Hur jag sänder en röst genom molnen, hör mitt ord när jag kommer längtande att få dricka mina sinnen fulla
av en porlande ström, av ande och liv.

Jag sluter mina ögon är inte rädd, jag går min väg mot framtiden
jag skall härda det vassa egg som skall skära genom mörkret
Detta är jag, jag är solen

Nu vandrar jag med synliga andetag, jag vandrar på heligt vis, jag vandrar med synliga spår och sänder en röst där jag vandrar
Skåda mig, solens kraft bär jag med mig och månens stig är min klädnad
sjungandes sänder jag en röst där jag vandrar

Detta är min första sång och smyckad vandrar jag
Källa :Roger Pontare