Ett projekt, en bok, 52 veckor, varje fredag
Denna vecka ska jag berätta något jag burit på i 4 år, något vi lever med. Det där som man inte ska prata om, det som ALLA blundar för.
Du gör det..
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv
Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska berätta, om jag ska vara så här ärlig men kommit fram till att NÅGON måste börja prata. Någon MÅSTE agera, NÅGON måste ta upp detta, VI måste inse att människor runt oss dör. Att vårat samhälle sparkar på det sjuka! Att det är något fel på det samhället vi lever i när människor inte får den vården det behöver och att det resulterar i att folk tar sitt liv.
Att om jag skriver detta kan rädda 1 liv..så har det gjort hela mitt liv.
De var alla♥hjärtans dag för 4 år sedan, du kom med en stor rosa ros. Du tittade inte på mig,vågade inte möta min blick men i förbifarten sade du -Jag älskar dig.Det har inte hänt så många gånger att du sagt det. Men varje gång har det snurrat till i mitt huvud, det är egentligen så självklart att man älskar sina barn, så självklart att man säger det orden. Men vi har inte levt tillsammans som pappa och dotter du har inte varit den som lärt mig rätt eller fel, satt plåster på mina sår, läst läxor med mig, ringt och undrat vart jag tagit vägen, gett mig en kram "bara för att"Du skulle tagit hand om mig när jag växte upp, idag tar jag hand om digTänk att du arbetat i nästan 35 år utan att ha tagit ut 1 endaste sjukdag, du har arbetat heltid och haft ett arbete vid sidan av. Du har alltså haft 2 tjänster, varit väldigt omtyckt, ambitiös, perfektionist, den som "fixar", ställer alltid upp......Tills den dagen för 4 år sedan, när du "försvann", när du åkte ambulans till Akuten..
När den där dagen som bara var en vanlig dag blev till en jordbävning i vårat liv, en sådan enorm jordbävning då allt föll. Men INGEN såg något, ingen hjälpte till, ingen räckte oss en hjälpande hand!
Alla visste, alla såg men tystnaden var det vi fick.
Du försökte ta ditt liv....
Det var den dagen för nästan 4 år sedan, när det blev tydligare för mig att det inte finns någon vuxen förälder i mitt liv som kan ge mig den där kramen och säga att -Allt ordnar sig Åsa!
Den dagen jag som anhörig när jag fick börja en brottningsmatch med vården, arbetsgivare, socialen, försäkringskassan och Sveriges Regering.
Den dagen jag fick vårdnaden om vår pappa!
Det har varit i perioder man orkar, det har hänt mycket sedan den där dagen för 4 år sedan.
Medans vi kämpar för ditt liv att få den hjälp du behöver, att ständigt gå med oron att vad som helst kan hända så har familjen fått 3 nya små medmänniskor.
Dagen innan Tilde föddes så packade vi ned hela ditt hem i flyttkartonger, såg till att ordna med en ny bostad och allt vad det innebar. Mitt i att föda ett nytt barn till världen så kämpade jag för ditt liv, att försöka få hjälp och försöka få dig att inse hur dålig du var.
Det var inte lätt, du ljög, manipulerade och sjukdommen hade fått en manodepressiv vändning. Du köpte saker på blocket, jag åkte och lämnade tillbaka.
Ständigt fick jag och Richard städa efter dig, detta med en nyfödd liten tjej i bärsjal på magen.
Dagarna gick...veckorna gick..åren gick...
I din lägenhet på Södermalm har du nu bott i snart 3 år. Vi försökte möblera den, försökte göra det mysigt. Du brukade alltid bry dig om hur du hade det runt omkring dig. För 3 år sedan när jag följde med dig till lägenheten för första gången, den dagen du blev utskriven från 4 månaders vistelse på sjukhus så var saker inte klaradär.
Vi hade inte satt upp saker på väggarna, för den dagen du sätter upp dem är du frisk. Det är ett friskhetstecken, något du skulle gjort på sekunden om du mådde bra.
Tavlorna står där i hörnan och påminner mig om hur dålig du är fast du säger till mig att allt är bra.
För varje samtal du ringer, måste vi ringa för att höra vad du sagt.
För varje läkarsamtal du går på måste vi boka in ett nytt för att det förra innebar att du sade saker som inte stämde.
Jag går med en ständig oro om jag vet om du finns i livet när jag vaknar, vi måste ju lita på dig men alla turer fram och tillbaka gör det svårt.
Det är året 2010, nya regler har försäkringskassan satt upp gällande sjuka med hjälp av regeringens planer på att minimera sjukantalet och "fuskare".
Det är så du har blivit stämplad, din sjukdom finns inte, du mår bra, du kan jobba,
5% av den människa du var är du idag.. det säger att du inte är sjuk. Jag gråter förtvivlat, roppar på hjälp men INGEN lyssnar, vi är begravda under jordbävningens massor..
Alla hjärtans dag 2010
Jag vaknar av att min mobil får ett sms, ett fotografi på en nyfödd liten Edith. Tänk hon föddes på alla hjärtansdag -ett nytt liv... Jag börjar gråta för det är så vackert och det känns som omtumlande att jag igår satt på Akuten med dig pappa och idag föds ett nytt liv!
När du inte svarade i telefonen visste vi.. Richard hittade dig på golvet i den lilla hallen. Polisen och ambulansen var snabba.
Du grät när du såg mig, du var arg, dina känslor över att vi hittat dig.....
Du lever idag, lever du i morgon?
/åsa
Jag vill inte med denna text få medlidande, jag vill starta en tanke.. Jag vill att ni lyssnar till era hjärtan.
Detta är den absolut nakna sanningen och jag har brottats med detta i 4 år, -för man pratar inte om självmord, psykiskt sjuka, utbrända -nej det finns inte i landet lagom! Det är bara påhittat och fuskare..
Det tar emot att skriva detta inlägg, för att det är precis så vi är fostrade -att stänga vår dörr.
Men VAD ska jag göra, det håller på att dö människor i vårat samhälle för att VI sparkar på dem!?
Hur kan detta vara möjligt? Hur kan det vara möjligt i vårat trygga välfärdsamhälle? Har vi inte misslyckats någonstanns.
Jag måste lyssna till mitt hjärta, mitt hjärta säger mig en sak..
-jag tänker inte acceptera detta längre!
Jag stuntar i att man inte pratar om detta,
♥HJÄLP♥
Jag vill bara förtydliga mig: -jag HOPPAS att vi alla tar vårt ansvar. Att vi alla gör något för människan bakom dörren. Jag är stark, har kärlek och viljan att hjälpa. Om vi alla gör de..så kan vi rädda liv...
Snälla du blunda inte, ge din kärlek NU innan det är försent.
Skynda att ÄLSKA
Det finns spår efter det senaste veckorna, spår i hela lägenheten. Det har varit en födelsedag, det har varit magsjuka, det har varit många tårar.. Men även bara all den där villkorslösa kärleken som gör att man finner energin.
